WestMT

I dagens läge där många av oss planerar krig, kris och katastrof är det bra att påminna sig om att det i slutändan är människor det handlar om. Den 23 oktober 1993 befann jag mig i Bosnien. Byn Stupni Do utanför Vareš utplånades, och vi hann inte stoppa massakern. Men vi lyckades i alla fall rädda några få överlevare - däribland Adisa Likic. Med tillåtelse från Adisa Likics dotter Elma Likic publicerar jag en svensk översättning av den text hon lade ut i kväll på årsdagen av massakern i Stupni Do. Adisas hela familj, och den by hon levde i utplånades den 23/10 1993. De flesta av oss hade gått under i bitterhet och hat. Men Adisa valde att besegra ondskan med kärlek. Hon fann en man, som i sin tur överlevt att spärras in i en av skolorna i Vareš, förbestämd att dö. Och tillsammans har de mot alla odds och trots oerhörda motgångar byggt ett nytt liv och vänt ont till gott. Hon är min hjältinna. Inte för att hon överlevde - utan för vad hon gjorde med sitt liv, efteråt. För vad hon gav, och fortsätter ge. Det här är hennes dotters tankar. Den dotter som inte ens skulle ha funnits om mördarna, där och då, fått som de ville: - - - Jag hatar oktober. Jag hatar den för att den är kall. För att dagarna blir kortare, för att solen på något sätt drar sig undan för tidigt, och med den verkar det lilla av värme som en människa lyckas spara åt sig själv försvinna. Jag hatar den för att jag, när jag ser tillbaka, inte på många år kan hitta nästan något vackert att knyta till den. Som om just oktober alltid hade behövt påminna mig om hur svårt livet kan vara. Hur mycket en människa kan uthärda. Och hur mycket som kan samlas i en människa som ändå, helt normalt, går upp, arbetar, skrattar och lever vidare. Men det finns en anledning till att oktober aldrig kommer att vara bara en månad. Hos oss börjar oktober inte den första. Hos oss börjar nedräkningen till den tjugotredje den första oktober. Tjugotre dagar då något osynligt lägger sig över huset, över samtalen, över människorna. Dagar då minnena återvänder även när ingen yttrar dem. Då vissa tystnader förstås bättre än vilka ord som helst. Jag växte upp i en familj där oktober aldrig bara luktade höst. Den luktade minnen som inte är mina, men som jag bär som om jag själv hade upplevt dem. Den luktade smärta som jag inte såg uppstå, men som jag hela livet såg i ögonen på dem jag älskar mest. Jag föddes två år efter den oktober 1993. Jag var inte där när min far fördes bort, torterades och lämnades att dö. Jag var inte där när min mor, nästan ett barn, blev utan sin far, när hon berövades mycket mer än sin barndom och tvingades fly för att överleva. Men jag var där alla åren efteråt. Jag var där för varje tystnad de hade. För varje tår de försökte dölja. För varje blick som försvann någonstans långt bort, in i en tid som jag aldrig kunde kliva in i, och som de, tycker jag, aldrig riktigt har lämnat. Så tro inte att kriget tar slut när skjutandet upphör. För vissa stannar kriget kvar i kroppen. För vissa i drömmarna. För vissa i rädslan. Och för vissa föds det i barnen, som växer upp och försöker förstå varför människorna de älskar mest bär på så mycket sorg. Jag är ett av de barnen. Ett barn som inte bara ärvde ett efternamn, ett hus och familjeminnen. Jag ärvde också en oktober. Tung, kall och blodig. En oktober som aldrig tog slut i vårt hem. I många år försökte jag förstå hur det är möjligt att livet fortsätter efter allt. Hur man kan älska igen, bygga ett hus, uppfostra barn, hur en människa överhuvudtaget kan skratta efter det hon har överlevt. Och sedan förstod jag att ett fortsatt liv inte betyder att lidandet tar slut. Att man kan skratta och samtidigt bära en outsäglig smärta. Att man kan förlåta sig själv för att man överlevde, utan att någonsin glömma dem som inte gjorde det. Och att det finns datum som inte går över. Vi kommer bara tillbaka till dem varje år. För mig är det den 23 oktober. Dagen då Stupni Do inte bara är en plats på kartan. Dagen då namnen inte bara är namn. Dagen då vi åter minns alla dem som hade sina liv, sina planer, sina hem, sina barn och sin morgondag. En morgondag som någon bestämde sig för att ta ifrån dem. Och nej, det blir inte lättare med åren. Man lär sig bara leva med tyngden. Man lär sig att vissa saker inte går att laga, att vissa tomrum ingen kommer att fylla, och att det finns frågor som inte ens efter trettiotre år har något svar som skulle ge frid. Kanske är det därför jag inte tycker om oktober. För att den påminner mig om allt som livet kan ta ifrån oss, men också om allt som en människa trots allt måste fortsätta bära. Och kanske hatar jag den också för att jag, bara en enda gång, skulle vilja att oktober var en vanlig månad. Att vi inte räknade dagar. Att vi inte väntade på den tjugotredje. Att jag inte såg hur bilderna som aldrig bleknat åter dyker upp i mina föräldrars ögon. Att oktober bara var höst. Regn. En kall morgon. En kopp kaffe. Och inget mer. Men så är det inte. Och det kommer det förmodligen aldrig att bli. Därför väntar jag bara på att oktober ska gå över, medan andra gläds åt höstens färger. Och varje gång tänker jag hur märkligt det är att en månad kan ta slut så många gånger, medan det som började i den aldrig upphör. Jag hatar oktober. Inte bara för det den tog. Utan också för allt den lämnade kvar åt oss som kom efteråt.