Tre år sedan 7 oktober. Den största massakern på judar sedan Förintelsen. Hamas attackerade för att döda och lemlästa judar. De sköt barn i sängarna, våldtog kvinnor, brände familjer levande och filmade det, stolta. Och delar av världen jublade. Även på svenska gator tutade bilkaravaner med lyckliga terrorkramare, medan judiska familjer fortfarande letade efter sina barn. Antisemitiska hatbrott nästan femdubblades i Sverige efter attacken. Hatet fanns redan och väntade bara på sin chans. Tänk på innebörden av det. Judar massakreras av en terrororganisation och det som följer är mer judehat? Jag är trött på bortförklaringar. Trött på ”kontext”. Trött på ”konflikten är komplicerad”. Nej, det är solklart. Den som hyllar, finansierar eller sprider Hamas propaganda ska mötas av lagens fulla kraft. Den som låter judehat gro ska inte få en krona i statsbidrag, föreningsbidrag eller skolpeng. Ändå får många det. Varje år. Svenska judar lever bakom vakter och skottsäkert glas. I Sverige. År 2026. Den skammen är vår att bära och historien kommer att döma hårt: alla som firade, som teg och som tittade bort.