Johan Grant

1) En sak jag lärt mig efter 30 år som organisationspsykolog är hur avgörande kulturen är för hur människor tänker och gör. Jag har med stigande obehag och oro sett hur en statisk och död symbolkultur har börjat ersätta en mer levande kultur: En chef som pratar om värderingar men inte finns där när det gäller. Skolan som talar om att de ser hela barnet, men aldrig ser ditt. Föräldern som ger barnet allt, utom vad det verkligen behöver. Den trevliga arbetsgruppen som inte löser problemen. Politikern som betonar trygghet på ett sätt som gör att du känner dig otrygg.

Sverige har en värdighetskultur. Ett sätt att se på människors som både sårbara men också starka. Det har varit väldigt gynnsamt för oss som land. Sverige är hela världens Pippi långstrump: rika, starka, snälla och kreativa. Men något har hänt. Värdighetskulturen börjar ersättas av offerskaps- och hederskultur som är mer primitiv och som bygger på en människosyn som antingen idealiserar, splittrar och försvagar. Vi måste bryta med det. Blandningen av woke och importerad hederskultur börjar brytas och det är bra. Men vägen är längre än vad många tror eftersom våra dokument kontaminerats av båda.

Det här är minst sagt anmärkningsvärt. Det är psykologi på en 7-årings nivå. Och det är sånt här som sprids via universiteten ut i den utbildade klassen. Det är allvarligt eftersom det sällan står oemotsagt och det är symptom på en okritisk kultur. Det är infantilt borde inte platsa på ett universitet.

Konflikten inom @sdriks handlar ironiskt nog om inkludering och exkludiering - tillhörighetens villkor. Ett grundläggande dilemma i mänskliga gemenskaper: hur införlivar vi olikhet utan att förlora det som håller oss samman? Ju mer SD klarar att hantera konflikten utan att exkludera desto starkare blir de. Ett vägval för SD: bli en rollmodell för hur man kan hantera frågan om tillhörighet eller fortsätt ha rollen som soptunna för den fråga ingen riktigt klarar av.

Konflikten inom @sdriks handlar ironiskt nog om inkludering och exkludering – tillhörighetens villkor. Vilka idéer hör hemma och hur dras gränser? SD bearbetar ett grundläggande dilemma i mänskliga gemenskaper: hur införlivar vi olikhet utan att förlora det som håller oss samman? För slutna gränser hindrar utveckling. För öppna riskerar sammanhållningen. Hur SD hanterar den spänningen kan bli avgörande för partiets fortsatta utveckling.

Sant x 2. Ritualer urholkar ansvarskänsla och agens hos aktörerna. De regredierar och agerar mer barnsligt. Spel blir viktigare än innehåll.

Är det en slump att @dagensnyheter har denna vinkel? För mig är det ett uttryck för en önskan.

Freud berättade för oss att organisationer som definierar sig genom kampen mot ondska attraherar återkommande just det. Idealet blir en magnet för det ointegrerade. Idag är Freud "cancellerad" av woke ideal som istället för att se människans paradoxala natur vill dela upp världen i goda och onda människor.

Skräcken för ytterkanterna är lite märklig eftersom våra ytterkanter inte är särskilt ytterliga. Jag önskar en större mångfald. Det vore bra. Beslut blir bättre då.

Transdebatten har dominerats av den extrema minoritetens tyranneri. En överväldigande majoritet tycker könstillhörighetslagen är fel men de vågar eller vill inte säga det av rädsla.

"1-2-3 du får inte komma på mitt kalas" brukade barnen på mina döttrars dagis skrika till varandra när de blev arga och ville markera sin stolhet. Det är den association jag får när jag hör hur framförallt ETR och @Centerpartiet, men även andra, uppför sig nu. Självklart har partierna gränser för vilka de vill samarbeta med. Men behovet av att markera sig och göra sig viktig är regressivt och måste bestraffas. Det är vad jag tror kommer att ske vid ett nyval - de barnsliga bestraffas - och därför är det vad jag hoppas på nu. Det är på sikt bäst.

Jag gillar unga människor som vågar och vill uttrycka sig. De fyller en viktig funktion. Det som däremot inte gör det är när man idealiserar ungdomar och inte förstår att tolka deras vilja och sila det med en vuxen lins. När man börjar låtsas som att en ung 18 åring är vis och någon vi borde följa. Idealiseringen! Det är att nedvärdera det vuxna omdömet. Greta är en ung tjej från över medelklassen som blivit arrogant och spårar i sitt omdöme på grund av stora delar av vuxenvärlden velat använda henne för att höja sin egen status och markera sig som progressiv, djärv och inlyssnande. Till och med sveriges största dagstidning @dn_ledare drogs med i regressionen.

Ser att denna tweet flyger väcker engagemang. Jag vill lägga till ett "OCKSÅ" är något annat. Jag förstår frustration och det konstruktiva i att protestera. Men det är en skillnad på det och att förstöra. Oviljan att se det är naivitet och det är ingen ersättning för det som behövs - REALISM.

Rapports rapportering från upploppen i Frankrike skapar en känsla av overklighet hos mig. Man återger bara vad andra säger och kallar det fortfarande ”protester” trots att det är uppenbart att det är något annat. Jag förväntar mig @svt journalister skapar sig en bra bild av vad som pågår istället för pliktskyldig rapportering. Det som sker är allvarligt på riktigt.

Hotet mot public service kommer inifrån. Tendensen att peka ut genom fönstret istället för att se sig själv inspegeln är en viktig del av förklaringen till att public servicebolagen pressas hårdare och hårdare. dn.se/kultur/kris-for-public…

Hoppas demokratin, den bräckliga, står kvar även efter omröstningen.

Sårbarhet bakom skottsäkert glas? 👇🏽

Klockren analys av Jenny Madestam. Jag tror att rädslan för att framstå som dominant kan ha försvårat för Andersson eftersom det är den naturliga positionen för S och en naturlig roll för henne temperamentsmässigt. kvartal.se/kvartalidag/podda…