johan mangfors

Tåget skulle gå väldigt tidigt minns jag. Det var en söndag 1997 och jag hade bara någon vecka tidigare blivit utsedd att få arbeta på Sveriges Radio, P3, under ett halvår i något slags projekt som jag läst om någonstans. På tåget hamnade jag bredvid Sladjan Osmanagic som också var en av de som blivit utsedda. Vi var tjugofem unga män och kvinnor som aldrig hade träffats men nu skulle vi till Stockholm för att gå på radioutbildning, först i huvudstaden, sedan i en liten ort utanför Gävle, Gysinge. Bredvid mig, intill fönstret, satt en lång, smal kille som sneglade nyfiket mot mig. Jag hade min bärbara cd-spelare och drog igång en skiva med The Jesus And Mary Chain. "Jävlar, utbrast Sladjan, det där är bra grejer. Jag älskar dem." Efter det var vi fast. Han hade något upproriskt intellektuellt över sig och vi blev vänner med en gång. Vi tydde oss till varandra under de där veckorna i Stockholm och i Gysinge. Vi gjorde alla projekt och uppgifter ihop. Vänskapen fortsatte när vi kom tillbaka till Göteborg och började arbeta tillsammans på SR. Under åren på SR i Göteborg arbetade vi på olika redaktioner, jag på Bossanova och Frank i P3 och Sladjan arbetade först på Musikjournalen (jag kan ännu höra hans Birkenstock-sandaler mot plastgolvet när han letade upp mig för att spela Manic Street Preachers nya eller berätta om något nytt galet som sångaren i The Sisters Of Mercy hade sagt), och lite senare blev han rikskändis i Rally i P3. Redan där och då, i Sveriges Radios korridorer i Göteborg, snackade vi fotboll och jag slogs av hans kunskaper och älskade inte minst hans innerliga kärlek för italiensk fotboll. Vi kunde sitta hela eftermiddagar och plocka ut laguppställningar och Sladjan var skoningslös både i sin övertygelse och sin vänskap. Det var också Sladjan som först bjöd in mig att medverka i Svenska Fans, en plattform som senare lade grunden för allt fantastiskt jag fått göra som sportjournalist. Det var Sladjan som såg min eventuella talang. Det var Sladjan som tog striden för att jag skulle få komma. Det var Sladjan som alltid, oavsett allt, hörde av sig när han tyckte man hade gjort eller skrivit något bra. Hur fan är det möjligt att han bara dött? Det är så fruktansvärt orättvist. Han var (och kommer alltid förbi) en kompromisslös men just därför ömtålig konstnärssjäl som ibland kände att världen stod på kant och jävlades bara för hans skull. Men han var en ömtålig och väldigt varm människa som aldrig glömde varifrån han kom eller vem han var. Fy fan för den där lismande hyndan döden. Tack för all kärlek genom åren, Sladjan. All kärlek, alla böner och all omtanke går till dina nära och kära. Jag lyfter mitt glas ikväll för dig, Sladjan, och för alla oss som hade nåden att få lära känna dig.