När domstolen tappar bort barnet Ibland läser man en dom och undrar om man själv har missförstått någonting. Sedan läser man den en gång till och inser att nej – det är faktiskt resonemanget som är fullständigt obegripligt. En man döms till fem års fängelse för upprepade våldtäkter mot ett barn. Åklagaren vill dessutom att mannen ska utvisas. Men tingsrätten säger nej. Mannen har bott länge i Sverige och har flera barn här, och hans anknytning anses därför vara så stark att en utvisning skulle drabba honom och barnen hårt. Sedan kommer uttalandet från rådmannen som får mig att undra vilket århundrade vi befinner oss i: ”Snälla du, han är väl kanske inte pedofil mot alla sina barn?” Läs den meningen igen. En vuxen man har dömts för upprepade våldtäkter mot ett barn i sin egen familj – och när frågan om de andra barnens säkerhet kommer upp blir resonemanget alltså att han kanske inte är sexuellt intresserad av alla sina barn. Är det där ribban ska ligga? ”Han kanske inte gör det mot de andra.” Ska vi verkligen laborera med barns säkerhet på det sättet? För mig påminner det om Snippafallet. Ännu en gång hamnar fokus på juridiska resonemang och formuleringar som för vanliga människor är fullständigt obegripliga, medan barnet riskerar att försvinna någonstans på vägen. Och det är just det som gör mig förbannad. Domstolar ska självklart vara oberoende. Domare ska döma efter lag och inte efter vad en upprörd allmänhet tycker för dagen. Det är en grundbult i en rättsstat. Men oberoende betyder inte att domare ska vara fredade från kritik. Tvärtom. Ju större makt du har över andra människors liv, desto högre krav måste vi kunna ställa på omdöme, kunskap och förmågan att förstå konsekvenserna av det man beslutar. Det är dessutom viktigt att skilja på pedofili som kliniskt begrepp och sexualbrott mot barn. Alla som begår sexualbrott mot barn kan inte automatiskt diagnostiseras som pedofiler. Men den distinktionen förändrar inte det centrala här: en person som upprepade gånger har begått sexuella övergrepp mot ett barn har redan visat att han är kapabel att utsätta ett barn för ofattbar skada. Då duger inte ”kanske inte de andra barnen” som lugnande resonemang. Barn ska inte vara försökskaniner i juridiska experiment. Vi har hört tillräckligt många märkliga resonemang från svenska rättssalar genom åren. När sådana här uttalanden kommer från människor som sitter på enorm makt måste rättsväsendet våga granska sig självt. Kompetens, omdöme och kunskap om sexualbrott mot barn kan inte vara bonusmeriter. Det måste vara grundläggande krav. Och när förtroendet för rättsväsendet skadas av uppmärksammade domar och uttalanden räcker det inte att möta kritiken med att ”domstolen har gjort sin bedömning”. Förklara då bedömningen. Förklara för barnet. Förklara för alla andra utsatta barn varför den vuxnes anknytning och situation ska väga så tungt. Och framför allt: förklara hur resonemanget ”han kanske inte är pedofil mot alla sina barn” någonsin skulle kunna skapa trygghet för ett enda barn. Det är dags att vädra ut unkna resonemang ur svenska rättssalar. Barnens säkerhet får aldrig bygga på ordet kanske.