100 år av S-styre är över. Långsamt men säkert ritas den politiska kartan om: sverigesradio.se/play/artike…

Poll of Polls just nu, omräknat till mandat. Slutsats: 1) S kan inte runda V eller MP i regeringsbildningen. Det finns inget ”mittenalternativ”. 2) V har ett kongressbeslut om att sitta i regering. MP kommer inte släppa fram KD i en regering. 3) Därav följer: med mindre än en vecka kvar till valdagen har Magdalena Andersson fortfarande inget regeringsalternativ.

Köp inte S narrativ i regeringsfrågan. Utgångspunkten är att alla andra partier ska offra sig för att S ska kunna bilda regering "för Sveriges bästa". Men S själva ska inte behöva offra sig. S skulle aldrig släppa fram en M-ledd regering i utbyte mot att få förhandla budgeten. Men S kräver i praktiken att andra partier ska göra motsvarande uppoffring för dem. Den dubbla måttstocken måste granskas. Perioden 2014–2026 borde om något ha lärt partierna att det kan straffa sig hårt att bryta mot tydliga röda linjer. Se bara på L. - Om V släpper kravet på regeringsmedverkan är deras trovärdighet som stridbart vänsterparti över. - Om C släpper in V i regeringen är deras trovärdighet som mittenparti över. - Om MP släpper in KD i regeringen beställer de en enkelbiljett ut ur riksdagen. Vi i M minns fortfarande Decemberöverenskommelsen. Marken skakade under fötterna, medlemsantalet rasade och först i sista stund tog det slut. Det politiska priset blev högt och bidrog till att M förlorade platsen som riksdagens näst största parti. Vägen tillbaka har varit lång. Ändå kräver S – och många runt omkring dem – att andra partier ska agera på just det sättet. Allt för att Sverige "måste få en regering". Köp inte den beskrivningen. Det är Socialdemokraternas ansvar att förklara hur de har tänkt bilda regering utifrån de mandat väljarna ger dem. Det är inte andra partiers ansvar att överge sina vallöften för att lösa S regeringsproblem.