Allmänt ansedde professorn i nationalekonomi Lars Calmfors skriver i en ledarartikel i DN att Sverige bör överväga att ha en opolitisk tjänstemannaregering, nu när det är svårt för partierna att komma överens. Han refererar bland annat till tidigare svenska regeringar på 1910- och 1920-talet samt sentida exempel från Italien. Idén om den politiskt neutrala regeringen som ställer sig vid sidan av allt politiskt tjafs, kavlar upp ärmarna, lägger prestige åt sidan, och på enklast sätt löser problem, kommer och går. Det här är inte första gången någon tänker sig att detta är en lösning. Men är det en lösning? Har det någonsin varit det tidigare? Svaret är nej. De historiska fall som Calmfors refererar till, regeringarna de Geer 1920-21 och von Sydow 1921, var improviserade nödlösningar som man tog till precis i början av demokratins barndom. 1917 prövade Sverige strikt parlamentarism för första gången, det vill säga att regeringen skulle komma ur majoriteten ur riksdagen. Den första regeringen som bestod av S och L funkade hyfsat ett tag, men samarbetet sprack och riksdagen hamnade i ett läge där man inte visste hur man skulle sätta samman en fungerande koalition. Man var nybörjare. Därav nödlösningarna. Före 1917 hade vi ett mellanting mellan dagens parlamentarism och den gamla tidens princip att kungen utsåg statsminister. Oscar II och Gustav V var på pappret regeringschefer i enlighet med 1809 års författning, men gjorde så som monarker gjorde i Europa på den tiden och la ut arbetet på en statsminister som kunde knöla igenom lagförslag i riksdagen. Under 1920-talet prövade sig Sverige fram med olika typer av regeringar. De hade inte alltid egen majoritet utan man kunde släppa propositioner i knät på riksdagen som sen fick hitta någon form av lösning på egen hand. Parlamentarismen stabiliserade sig med "krisuppgörelsen" 1933 då Socialdemokraterna och Bondeförbundet gjorde upp om den ekonomiska politiken och jordbrukspolitiken. Händelsen går även under namnet "kohandeln" eftersom man bytte frågor med varandra och övergav gamla ståndpunkter. Det här var på våren det året och man såg hur demokratin i Tyskland gick under. Att länder inte kör med "neutrala" regeringar beror på att politiska frågor aldrig är neutrala. Tillfälliga tjänstemannaregeringar är passiva och ineffektiva på grund av att de inte har det stöd hos allmänheten som de behöver. Det är sant att de kan få saker gjorda ändå, men det är då inte på grund av att de är neutrala utan på grund av att de har stöd för sin politik i parlamenten. Italien som kanske har haft fler regeringskriser än något annat europeiskt land borde om teorin om den neutrala tjänstemannaregeringens förträfflighet var sann alltid styras på det viset. Men inte heller italienarna gillar den lösningen. Får de fyra tidigare oppositionspartierna inte ihop det får vi ha extra val. Det är inte det armageddon som folk tror. Det är inte konstigare än att man har förlängning i en fotbollsfinal om det vid full tid är oavgjort.