Roland Jigert

Den som fortsätter kalla tillståndet i Frankrike för skolprotester gör sig skyldig till nyspråk värdigt Orwells 1984.

En personlig reflektion. Idag markerar tre år sedan det värsta terrordådet per capita något land varit med om. Barbariet och vidrigheterna är svåra att rättvist återge. Hamas och dess likar är en dödskult redo att mörda och lemlästa barn framför deras föräldrar, redo att sexuellt förgripa sig på och mörda ungdomar på en musikfestival redo att med alla till buds stående medel söka mörda varje levande jude. Hade Hamas och andra islamistiska terrororganisationer i Gaza haft förmåga och kraft att genomföra en ny Förintelse av samma skala som nazisterna gjorde så hade man tveklöst gjort det. Det är inte intention och vilja som brister, det har hittills varit deras förmåga. Om vi har lärt oss något av Förintelsen så är det att det har lämnat mänskligheten med ett moraliskt imperativ; Att säkerställa att det aldrig någonsin händer igen. Ändå har så många människor så stora problem med att identifiera de aktörer som idag, en mansålder efter Förintelsen, vill återskapa den i ny skepnad men med samma eftersökta utfall. Ändå firades terroristernas tilltag runt om i västvärlden dagen då det hände och vidare därefter. Ändå har detta terrordåd av oemotsvarad grymhet kommit att beskrivas ungefär som om det vore ett debattinlägg i en långvarig konflikt. Inte bara av gatans extremister, utan också av riksdagsledamöter som Magdalena Andersson nu är beroende av för att kunna bilda regering. Inget annat terrordåd i västvärlden har behandlats på detta sätt. Det är tyvärr en smärtsam påminnelse om att skälet till att detta terrordåd, dess grymhet och dess omfattning urholkas och förringas är det riktade sig mot judar. Den som inte klarar av att se denna sakomständighet tydligt kommer också vara blind för den grasserande antisemitismen i mycket stora delar av västvärlden och tyvärr däribland Sverige. Antisemitismen har många ansikten och har funnits i våra samhällen under lång tid, men dess ökning på senare tid har två huvudsakliga skäl: 1. Omfattande migration från Mellanöstern, där djupt antisemitiska föreställningar existerar brett i samhället. 2. Delar av västvärldens vänsterrörelser som i sin kritik mot väst funnit en gemensam parhäst i islam och islamism. På pappret är sekulär och progressiv vänster helt inkompatibel med konservativ islamism, men hatet mot den judiska staten har kommit att bli den gemensamma noden genom vilken den bredare kritiken mot västvärldens ordning och institutioner kan ta sin utgångspunkt. I denna skärningspunkt växer bisarra självmotsägelser fram. De mest progressiva politiska krafterna har hoppat över gapet till den andra sidan i den politiska hästskon och börjat kalla mord och sexuellt våld på unga människor som besökte en musikfestival för befrielsehandlingar. Rörelser som tidigare kritiserat västvärlden för bristande engagemang för miljön och sexuella rättigheter krokar arm med extremister och terrorister. En tidigare svensk skolstrejkare illustrerar hur en sådan ideologisk resa kan se ut. Rörelser bestående av religiösa fundamentalister urskuldas och ges stöd i sin kamp för saken. Saken, omskrivs i sin tur som befrielsekamp eftersom dess egentliga natur fortfarande omöjlig att uttala ens i de mest progressiva delarna av västvärldens vänsterrörelser, även om anständighetens fernissa sedan länge har krackelerat. Emellertid hymlar inte de som utförde terrordåden den 7 oktober 2023 om vad saken faktiskt är, deras sak är att försöka utrota det judiska folket med alla tillbuds stående medel och de får stöd i varierande grad. Den 7 oktober kommer vid varje årsdag sätta i blixtbelysning hur västvärlden mår. Vår förmåga eller oförmåga att se terrordådet för vad det var åskådliggörs. Klarar vi förbehållslöst av att minnas terrordådet, minnas de oskyldiga offren - eller måste dådet relativiseras i relation till det lidande som följt av att Hamas och andra terrorister tog gisslan, vägrade ge upp och gömde sig bland Gazas civila befolkning. Magdalena Andersson ger redan idag ett svar på den frågan. Hon klarar inte av att låta detta vara en dag för terrorns offer. Hon måste göra våld på kronologin i så måtto att händelser som ägt rum efter terrordådet måste vävas in för att göra detta till en berättelse om kålsuperi på båda sidor. Varför? Därför att hon vet att allt annat hade varit omöjligt i den förändrade rörelse hon nu leder. Hennes ungdomsförbund är redan radikaliserat. Att ens skriva något om offren för terrorn fyller hennes kommentarsfält till bredden med kommentarer av innebörden att hon är en svikare. Allt detta är naturligtvis en skymf mot de familjer som vaknade upp till en mardröm den 7:e oktober i Israel. Andersson kan mycket väl snart vara Sveriges statsminister och det lämnar mig med en obekväm fråga. Hur ska en sådan regering, som i Sveriges riksdag är beroende av parlamentariskt stöd från ledamöter som på olika sätt relativiserat eller till och med berömt handlingarna den 7:e oktober 2023 klara av att stå upp för den judiska minoriteten i en tid då det behövs mer än någonsin? Svaret är att de utsikterna förefaller mycket svaga, till följd av det högst politiskt medvetna valet att ställa sig på antisemiternas sida. Vänsterpartiet är uppenbart ett parti som håller på att islamiseras. Att sådana tendenser finns även i MP torde vara ganska uppenbart. Minnet av Perssons och Nuders omläggning av mellanösternpolitiken är sedan länge bortstädat och undangömt. I jakten på att blidka Sveriges nya demografi tycks man vara beredd att se mellan fingrarna kring den omfattande antisemitism som finns latent här. Det som ryms i denna fråga är en fråga som kommer bli definierande för vilket Sverige vi vill ha i framtiden, inte därför att konflikten i Israel och Palestina är definierande för vad Sverige är för land utan därför att vår förmåga att stå upp för den judiska minoriteten är definierande för om Sverige blir ett land som viker sig för islamism och antisemitism eller inte. Det i sin tur är en fråga intimt sammankopplad med den bredare frågan om vi i framtiden ska tillåta att Sverige påminner mer eller mindre om länder i Mellanöstern som vi i grunden har ganska lite gemensamt med. Sverige ska inte bli ett land som blidkar antisemiter, men om den slutsatsen inte dras bland de företrädare i partierna till vänster som fortfarande inser att man leker med elden i de oheliga allianser som nu sluts så riskerar vi att vara rätt illa ute. Den 7:e oktober är en påminnelse om att Förintelsen existerar i vår tid, som tankefigur och intention hos extremister. Extremister som är accepterade och till och med hyllade i breda befolkningsgrupper också i västvärlden. Omfattningen och skalan av terrordådet den 7 oktober var en fruktansvärd redogörelse för extremisternas faktiska förmåga. Runt om i västvärlden borde det i kölvattnet av detta pågå en långt större diskussion om i vilken utsträckning olika former av bistånd möjliggjort denna förmåga. Här hemma måste vi förstå att den utsatthet som många judar lever under i attackens kölvatten också är en temperaturmätning på hur västvärlden i bredare bemärkelse mår. Magdalena Andersson har utropat sig till valets segrare, på hennes axlar ligger nu det moraliska imperativ jag nämnde. Hon har ett ansvar att stå upp på ett sätt hon hittills inte lyckats med mot mörkrets krafter.